Ruvarpodden

- en podd om längtan

"Försök att slappna av bara så ska ni se att det händer."

 

Barnlöshet är mycket vanligare än man tror, även bland, unga friska par. Vi är många som går igenom flera IVF-behandlingar och långa processer för att bli föräldrar.

Här är en podd där vi, två tjejer, berättar om våra, och våra mäns, erfarenheter och känslor kring barnlängtan, barnlöshet och IVF . Vår podd gästas av kända som okända personer som även dem delar med sig av sina resor mot barn.

Bakom podden står vi, Hanna Nielsen och Annica Lövstad (läs mer om oss längre ner på sidan), två kvinnor i 30-årsåldern från Göteborg som båda varit ofrivilligt barnlösa och som har genomgått flera IVF-behandlingar i jakten på att få bli föräldrar.

Under åren upptäckte vi att många går igenom ofrivillig barnlöshet och lider i tystnad, att det råder okunskap kring infertilitet och konstgjord befruktning och att det döljer sig en underliggande skam att inte kunna få barn snabt och lätt.

Det vill vi ändra på!

 

 

 

 

 

Målet och syftet med Ruvarpodden är att vara kompisen som stöttar alla de som kämpar för att få bli föräldrar. Som ofrivilligt barnlös får man dagligen sätta på sig den osynliga regnjackan som ska skölja bort alla kommentarer såsom ”slappna av bara så händer det” eller ”jaha, vi behövde bara titta på varandra för att bli gravida.”

 

Med Ruvarpodden får man möjlighet att för en stund ta av sig regnjackan och komma in i värmen.

Vi är inte utbildade i ämnet utan styrkan i podden ligger i att vi kan tala öppet kring känslorna och tankarna om att gå igenom barnlängtan och IVF-behandlingar, något som vi tycker saknats i ämnet.

"Passa på att njuta. Jag har inte fått sova ut på flera år!"

Vill Er verksamhet sponsra Ruvarpodden?

 

Vad bra! Ni hjälper oss att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet.

Hanna

 

Jag har svårt att bestämma mig för om jag är en lantis eller en storstadstjej egentligen. Kan man vara båda? För samtidigt som jag älskar att bo i storstad, äta ute, shoppa och kolla på människor från något cafefönster så älskar jag också de mörka värmlandsskogarna och tystnaden där.

illustration av Hanna Nielsen

Annica

 

Jag älskade husdjur och hade nog allt. Fåglar, hamster, hund, kaniner, igelkottar, tedjur (minns ni dem? vidrigt) och en häst. Jag var dock aldrig förtjust i hästen utan tyckte att det var mycket roligare att leka häst med min granne Daniel. Han var alltid ok med att jag satte på honom tyglar. Vi har ingen kontakt idag.

 

När jag tog studenten ville jag ifrån det där radhustrygga så jag och en vän reste till Melbourne, Australien. Där blev jag fast i tre år. Hann göra en del dumma saker, hann även göra en del roliga saker (alldeles för ofta så förenades dessa) och jag hann även träffa en chilenskaustraliensisk snubbe som jag lyckades få med mig hem till Sverige. Idag kan jag väl känna att det var riktigt onödigt med tanke på att han inte var så snäll. Men, han introducerade empanadas och Pisco Sour så jag får väl vara lite tacksam för tiden vi spenderade i alla fall.

Kort och gott, förhållandet varade inte och tur var väl det för strax därefter träffade jag Jesper. Vi hade chattat på Happy Pancake och jag tyckte han var rolig och gullig. Efter en kort period av häng på Happy så bestämde vi oss för att ses. Och det gjorde vi. En somrig dag i juli 2013.

Han såg snäll ut. Jag hade blå byxor. Tillsammans var vi bäst.

Så här fem år senare så är vi fortfarande bäst för oss. Lika på många plan. Humanister som uppskattar vardagen och att hålla handen. Sen gillar Jesper att planera och jag är otroligt duktig på att vara spontan. När kombinationen av min spontanitet och mitt dåliga sinne för siffror förenas så har vi det som mest tråkigt hemma. Det slutar alltid med att Jesper vill göra en budget och priolista…Men värst här är nog ändå att Jesper är som Hanna och kan inte excel så han drar fram ett Word-dokument. Herregud.

 

Att jag är från Värmland kanske inte hörs så väl I podden på dialekten (?), Jag själv vill ju i alla fall tro att jag har slipat bort den ganska bra genom åren. Jag har egentligen en riktig, riktig värmlandsdialekt (tänk Tabita) som iförsig fortfarande kommer fram ibland, som när jag varit hemma ett tag, eller fått i mig lite för mycket vin.

Men som man säger (säger man så?) så kan man ta mig ifrån Värmland men inte Värmland från mig. Här i Göteborg känner jag mig ibland som värmlänning även fast jag bott här I nästan 10 år.

Det visar sig bland annat på att jag gärna packar en ryggsäck med kniv å tändstål och stormkök och går ut i naturen. Att jag kan göra eld på nästan vad som helst i nästan vilket väder som helst och att jag, iallafall innan jag fick barn, I mina yngre dar, kunde dricka fler shots än många stora karlar. Jag har även en kikare och fågelbok I köksfönstret. Så! Där var nästan alla mina hemligheter röjda!

Jag bor, som ni som lyssnat på podden vet, i ett hus i Göteborg med Fabian, våran katt Steven och vår son Jack. Det känns fortfarande både overkligt och konstigt att både säga och skriva. Vår son. Min son. Som vi längtat efter honom. ❤

Det är ju som ni vet inte bara att skaffa barn. Det pratar vi ju massor om i podden, men INNAN det ens var aktuellt att försöka skaffa på barn, så ville iallafall jag hemskt gärna träffa en kille att skaffa barn med. Det tycker jag var ganska svårt, som värmlänning I Göteborg. Jag hade liksom svårt att se mig själv med en stadskille som inte kunde se tjusningen med kaffe på termos på en sten nånstans, som inte kunde lägga trall eller – hemska tanke- som alltid ville bo i lägenhet.

Därför blev jag väldigt glad när jag sprang på Fabian i Göteborgsvimlet en natt, och han snabbt berättade att han minsann varit bonde (tills han fyllde 4 år ). Fabian är Dalslänning och har världens finaste smilgrop, som min son Jack verkar ha ärvt. Tillsammans med Steven är vi värsta bra gänget.

 

Fem snabba om mig

Något jag försöker ta mig genom livet utan att lära mig/ kunna:

Excel!

Något jag tycker jag är bra på:

Jag är egentligen en sån person som är halvbra på mycket, å inte görbra på nåt, men om jag ska välja en egenskap så är jag bra på att göra "slag i saken" - jag får saker att hända.

Något jag ångrar:

Att jag inte tidigare i livet hade ett ekonomiskt tänk. Inte så att jag tog dumma beslut på något sätt, mer att jag önskar att jag sparat smart i fonder och liknande tidigare.

Något jag uppskattar:

Sovmornar och kaffe

Något som gör mig glad:

Bubbel och livemusik

 

Jag växte upp i ett blått radhus med en syster som jag tyckte var häftig, en mamma med permanent hår och en pappa som tjuvrökte i förrådet. Tryggt och behagligt.

Fem snabba om mig

Något jag försöker ta mig genom livet utan att lära mig/ kunna:

Jag tror att jag har sifferdyslexi (finns det ens?). Jag är ruskigt dålig på matte men tog mig igenom skolgången galant utan att lära mig multiplikationstabellen. Idag jobbar jag med siffror och jag väntar fortfarande på att någon ska komma på att jag faktiskt inte riktigt vet vad jag håller på med.

Något jag tycker jag är bra på:

Här är jag lik Hanna, jag är också en som ser till att saker blir gjort. Jag vågar ta för mig men tycker även att jag är bra på att känna in rummet ala Ernst.

Något jag ångrar:

Att det dröjde så länge innan jag förstod att mitt känsloregister är min styrka.

Något jag uppskattar:

kaffe och sommar i Göteborg...och öl! Och rena toaletter (ska det vara så svårt!?)

Något som gör mig glad:

Spontana bilturer med Jesper.